playdead

Aa, jag har väl halvt lagt ner dethär egentligen.

Det är så himla mycket med livet och sådär, så tid finns det dåligt med.

Men ibland är det bra att ha denhär lilla vita sidan som är bara min som jag kan skriva av mig lite på.

För ibland behöver jag det. Borde kanske egentligen göra det mer ofta än vad jag gör.

För ett par dagar sen hände något. Något mindre roligt.

Det är inte viktigt vad det är som hände, det är mellan dem och mig.

Iallafall så gick jag med raseritårar rinnande nerför kinderna hemåt i snön, snyftades och snubblades.

Skiter i att vänta på bussen, vill bara gå gå gå gå tills världen tar slut kändes det som.

Och för att jag valde att gå EXAKT den tidpunkten från punkt a mot punkt b, och för att jag struntade i att vänta på bussen (vilket är ganska olikt mig) så träffade jag någon. Någon som kramade om mig där mitt i snöfallet, torkade tårar och sa att det ordnar sig. En gammal bekant var det, som jag inte sett på många många år.

Det slutade med att vi satt i mitt kök timtals och pratade. Och när vi pratade var det som att vi känt varandra hela jävla livet.

Så den kaotiska kvällen avslutades mot alla odds på ett fint sätt ändå, med skratt och leenden och förundran över att just våra vägar korsades igen just där och då.

Waooowww. Ödets vägar är fanimej outgrundliga.