playdead

- han såg lite ut som en ängel!

- FATTA VAD GULLIGA BARN VI SKULLE FÅ

Varit sjukt jobbigt att leva på fucking existensminimum fyra månader.

Men nu, snart så. Bara fyratusen kvar att betala av, sen jävlar är det HEJDÅ NUDLAR & MACKOR.

-

Jag är kluven.

Mitt jobb.

Jag ÄLSKAR miljön, jag älskar att behärska de spel jag dealar till 100%, att utmana sig själv att deala snabbare och snabbare. Och när det är gulliga gäster man dealar mot. Jag vill absolut lära mig fler spel.

Men detta nattarbete.... Och framförallt hur det är upplagt. Jag orkar inte.

NOLL solljus på en månad. Tiotimmarspass tre nätter i rad.

Ledig två dagar sen, innan det är tre nätter till. Och de två nätterna man är ledig så orkar man inte hitta på någonting typ första natten för man är helt slut i kroppen, stel och svintrött.

Väldigt sällan ledig helger. (då allt händer som man vill vara med på, konserter, födelsedagskalas, släktmiddag osvosv.) Högtider är det nästintill omöjligt att få ledigt.

När du väl ÄR ledig, det är då du måste städa, diska, tvätta & storhandla. För när du jobbar så går det inte, du jobbar, äter & sover. Sen är ju inget öppet. & grannarna skulle bli galna om jag ställde mig och dammsög 06 på morgonen..

Enkla saker som att gå till vårdcentralen blir lite av en struggle.

Jag gillar jobbet, det gör jag verkligen!

Men det tar på tok för mycket av mitt liv känns det som.

Jag behöver få solljus, rutiner & sociala självklarheter tillbaka i mitt liv tror jag.

Aa, jag har väl halvt lagt ner dethär egentligen.

Det är så himla mycket med livet och sådär, så tid finns det dåligt med.

Men ibland är det bra att ha denhär lilla vita sidan som är bara min som jag kan skriva av mig lite på.

För ibland behöver jag det. Borde kanske egentligen göra det mer ofta än vad jag gör.

För ett par dagar sen hände något. Något mindre roligt.

Det är inte viktigt vad det är som hände, det är mellan dem och mig.

Iallafall så gick jag med raseritårar rinnande nerför kinderna hemåt i snön, snyftades och snubblades.

Skiter i att vänta på bussen, vill bara gå gå gå gå tills världen tar slut kändes det som.

Och för att jag valde att gå EXAKT den tidpunkten från punkt a mot punkt b, och för att jag struntade i att vänta på bussen (vilket är ganska olikt mig) så träffade jag någon. Någon som kramade om mig där mitt i snöfallet, torkade tårar och sa att det ordnar sig. En gammal bekant var det, som jag inte sett på många många år.

Det slutade med att vi satt i mitt kök timtals och pratade. Och när vi pratade var det som att vi känt varandra hela jävla livet.

Så den kaotiska kvällen avslutades mot alla odds på ett fint sätt ändå, med skratt och leenden och förundran över att just våra vägar korsades igen just där och då.

Waooowww. Ödets vägar är fanimej outgrundliga.