playdead

hennes kropp rycker och skakar i sömnen
när hon drömmer om låtsasleenden och glömda tider
(det var bättre förr, viskar fallande höstlöv genom storstadsbullret)

hennes blåa klänning och vita förkläde ser blekare ut än någonsin,
urtvättade och malätna
(men hon ler lika vackert ändå)
hon är dömd till ett liv bland förtvivlat självmordsbenägna
människor som bara ser världen genom svarta filter

dömd till ett liv där folk så länge levt i en värld så sjuk

att de själva tillslut blivit lika sjuka som den

och tror att allt är precis som det ska

hon smakar försiktigt på verkligheten
och i pendeltågets kalla lysrörsljus syns
djupsvarta ringar under hennes ögon och
hon undrar vad hon ska behöva göra för att
varsamt vrida verkligheten i rätt riktning igen

och människor stirrar på henne
när hon går tröstlös på centralen
med våta kinder
som om hon vore omänsklig
(det är ni som är omänskliga)

för det är bara
alice från underlandet som gråter
när snön blir till grått slask inne i staden,
luften smakar betong och när
oskulder ofrivilligt blir skyldiga