playdead

Jag är inte förhållande-typen.
Jag är förälskelse-typen. Deluxe.

Varje gång det pirrar när personen jag är förälskad i ringer mig,
tror jag alltid att  jag vill alltid vara med honom.
Jag ser på personen med den djupaste kärlek.
Jag utvecklar nästan en besatthet. Jag kan vara euforisk efter ett telefonsamtal.

Men sen när de kommer lite lite närmre, men inte så nära att
vi ens har delat hemligheter än, då tar jag avstånd.
Backar, äcklas, gömmer mig.
Säger upp kontakten.

Anledningen vet de aldrig om.
Det är knappt så att jag vet det själv.
Jag slutar bara höra av mig och om någon ifrågasätter mitt beteende
skyller jag på min psykiska ohälsa. 

Jag förundras över hur högt jag lägger min ribba.
Det verkar omöjligt att någon någonsin ska kunna ta sig över den.

De enda gångerna jag aldrig släpper personen, är när det är Jag som lämnas.
Den enda som lämnat mig så, har jag fortfarande inte släppt.
Han lämnade mig när flamman var som starkast.
När pirret kändes i hela kroppen.
Jag ser hans namn överallt, han förföljer mina tankar.
Det är nästan läskigt hur mycket makt en
person kan ha över en människa.
Och han är helt omedveten om det.
Ett ord fel, och mitt liv går i bitar.

Såhär fungerar alltså jag:
Break my heart and I'll love you forever.