playdead

» Müsîqé: Necro - Violins of Violence

Inatt fick jag ett av mina städryck igen.
Rensar hela garderoben, sorterar småsaker, lägger grejer där dom ska vara osv.
Jag blir helt manisk när jag väl börjar.
Typ om mamma ropar uppifrån och frågar
om jag ska komma & kolla på CSI med dom, blir jag fett sur
och säger 'eh, nej. jag städar!' & lägger gärna till '.. ditt fittcp.' lite tystare.

Så, nu är mitt rum kliniskt rent.
Jag har städat nonstop i säkert fyra timmar.
Jag kan verkligen inte sluta förrän jag städat klart
och allt är perfekt, oavsett hur lång tid det tar.

Jag kommer nog bli som min mormor när jag blir gammal. Haha.

you make me sick.

i've seen enough.

Jag är inte förhållande-typen.
Jag är förälskelse-typen. Deluxe.

Varje gång det pirrar när personen jag är förälskad i ringer mig,
tror jag alltid att  jag vill alltid vara med honom.
Jag ser på personen med den djupaste kärlek.
Jag utvecklar nästan en besatthet. Jag kan vara euforisk efter ett telefonsamtal.

Men sen när de kommer lite lite närmre, men inte så nära att
vi ens har delat hemligheter än, då tar jag avstånd.
Backar, äcklas, gömmer mig.
Säger upp kontakten.

Anledningen vet de aldrig om.
Det är knappt så att jag vet det själv.
Jag slutar bara höra av mig och om någon ifrågasätter mitt beteende
skyller jag på min psykiska ohälsa. 

Jag förundras över hur högt jag lägger min ribba.
Det verkar omöjligt att någon någonsin ska kunna ta sig över den.

De enda gångerna jag aldrig släpper personen, är när det är Jag som lämnas.
Den enda som lämnat mig så, har jag fortfarande inte släppt.
Han lämnade mig när flamman var som starkast.
När pirret kändes i hela kroppen.
Jag ser hans namn överallt, han förföljer mina tankar.
Det är nästan läskigt hur mycket makt en
person kan ha över en människa.
Och han är helt omedveten om det.
Ett ord fel, och mitt liv går i bitar.

Såhär fungerar alltså jag:
Break my heart and I'll love you forever.

Ikväll hedrades minnet av Benny,
genom ett fackeltåg till platsen där han tog sitt sista andetag.

Han dog av att han rökte någon drog,
det är inte än fastställt vilken drog det var.
-
Jag tycker det är så fint.
Att så många människor saknar honom
och tänker på honom samtidigt.

Jag kände inte Benny, men han dog 20 meter ifrån mig.
Rest forever in peace.

Haha, soft.
54 år liksom.

Ok, jag vill inte låta som en hemskt människa när jag säger dethär
(vilket jag sannolikt kommer göra iallafall),
men ibland för det någonting bra med sig när någon dör.
Visst, det är alltid hemskt när ett människoliv slocknar,
men det är ganska bra när jag får ärva 7500 spänn,
så jag äntligen har råd att köpa en digital systemkamera.

På måndag får jag min Canon eos350d! <3

Den ska döpas efter han som dog.

» Müsîqé: lauryn hill - water

Det slog mig idag att det känns
fruktansvärt skönt att kunna säga att jag är obunden.
Jag är ingens. Ingen är min. (Om man nu bortser från vanna)
Jag är singel med andra ord. singel. untaken.
& jag har lyckats glömma bort hur sköööönt det är att vara det,
på mindre än två veckor.
Haha, mitt minne måste vara hur kasst som helst, jag menar,
jag var singel (som jag ser det) i 17 år, och sen har jag ett "förhållande"
i två veckor, och glömmer bort känslan på så kort tid.
Men det var najs att återuppleva den.
Man känner sig lite pånyttfödd.
Ser världen med öppna ögon igen, eller nåt.
Jag njuter i fulla drag när jag sitter på tunnelbanan
och ler lite åt dendär söta skärmkeps-killen snett mittemot,
och tjuvkikar på hans spegling i tunnelbanans fönster
när vi åker igenom dom kolsvarta tunnlarna.
Jag andas in min frihet och tänker: fiiiiiiiifan vad najs!